Dagbok från Vadve 2013

Längst uppe i dalen väster om Vadvetjåkka nationalpark finns ett grottområde som undersökts närmare sedan 2008. Efter ett uppehåll 2012 blev det i år dags att besöka platsen på nytt, delvis som ett led i förberedelserna inför ett Fjällmöte 2014, vilket är tänkt att arrangeras i området.

vadve
Fjällkartan, Copyright Lantmäteriet

Fredag 9/8

Niklas, Elin, Jonas, Åke och Tobbe kliver strax före kl 20 på tåget i Gävle. Kalle finns med från Stockholm och alla har plats i samma kupé. Lastning av all packning går fort och vi fyller varje ledigt utrymme i kupén och näraliggande bagageutrymmen.

Nattåget är knökfullt med ryggsäckar, i stort sett alla i vår vagn (och kanske hela tåget) är klädda i civilvarianter av kronans fältbyxor samt kängor.

I vår kupé blir det mycket grottsnack, knopslagning, test av nya riggningsmetoder, mm. Åke plockar fram dryck och snacks för att hålla humöret på topp.

Träning i knopslagning
Träning i knopslagning

Vi får besök av en vagnskompis som slår sig ner och frågar nyfiket om grottning samtidigt som han gör ett frånvarande intryck. Jag begriper mig inte på honom riktigt.

Lördag 10/8

På morgonen finns en viss oro för att bagaget vi placerat i en angränsande vagn växlats bort vid något stopp under natten, men alla prylar finns kvar, tack och lov.

Stämningen i vagnen är på morgonen väldigt informell, allt från ungar till gubbar och tanter dräller runt i bara underkläderna och letar prylar eller bara står i toakön.

Ryggsäckarna som varit med på tåget kliver efter hand av i Murjek, Gällivare och Kiruna för att kunna nå Sarek och Kebnekaisefjällen från olika håll. Märkligt få utöver oss själva kliver av i Abisko Ö, dit vi faktiskt kommer enligt tidtabell. Det är nåt helt annat än de 4,5 timmars försening vi råkade ut för förra sommaren.

Abisko Ö ser nuförtiden mer ut som en pendeltågshållplats långt söderut än som en riktig station. Lång ödslig perrong utan mer skydd än ett kombinerat trapphus/väntsal i miniformat. Dessutom fungerar inte hissen vilket gör bilden komplett. Det fina vädret gör dock att humöret hålls uppe.

Bagaget baxas upp till helikopterplattan varefter gänget går ner till restaurangen för att vänta in Andreas som anländer med bil. Han kommer en kort stund senare efter att ha passerat sin meteoritletarbas i Kitkiöjärvi för att dumpa utrustning inför kommande jobb.

Det blir en matbit på restaurangen vid bensinmacken samt litet provianterande i byns affär. Det blir stor besvikelse när det visar sig att de inte har några Snickers, förutom nån minivariant bland plockgodiset. Det får bli några påsar Ahlgrens bilar i stället. Men säg inget till Andreas…

Så är det dags att ta helikoptern ut till baslägret. Första turen ut avgår precis kl 14 som planerat, och en timme senare står alla ute på fjället, nästan så långt upp i Vadvevagge som man kan komma och fortfarande befinna sig i Sverige.

Vädret ute på fjället är fantastiskt – varmt, solsken och måttlig vind. Veckans enda fina dag redan i början? Vi får se.

Första insatsen efter att ha fått upp tälten vid baslägret blir att kånka upp all gemensam utrustning till topplägret c:a 250 höjdmeter och någon horisontell kilometer längre upp i backen. Det är rep, riggningsprylar, topplägertält, fälttoalett, mm.

Bland det första som överraskar är Ginnungagapet, den stora ingången till Vadveriehpphi-grottan. I vanliga fall har hålet helt eller delvis varit täckt av en snölega, men i år finns inte en gnutta snö förutom en ynklig liten rest nere i halvmörkret. Grottöppningen ser ut att ”andas” litet spöklikt då kall luft pumpas upp ur underjorden och kondensdimma skapas i små moln över hålet.

De extremt snöfattiga förhållandena ska komma att göra de första dagarna riktigt intressanta. Redan första kvällen hittas åtminstone 6 nya och lovande grottingångar som mäts in med GPS.

Söndag 11/8

Veckan fortsätter som den börjat med klart soligt väder och värme i luften.

Söndag morgon
Söndag morgon

En av uppgifterna under den första hela grottdagen blir att rigga Ginnungagapet, vilket faller på Kalle, Tobbe och Elin att genomföra. Det är litet svårt att hitta alla Spit-bultar och riggningen blir väl inte helt rätt, men vi tar oss i alla fall ned till Proppen och tillbaka utan missöden. Vattenföringen i grottan är måttlig och de kortare små friklättringspassagerna är inte särskilt besvärliga.

Övriga ägnar sig med stor iver åt att undersöka de hål som hittades redan under lördagen. Den stora grottan Vadveriehppi får under dagen ytterligare en ingång då ett av hålen visar sig vara ett djupt schakt till de innersta delarna av grottan. Ingången döps passande nog till Genvägen.

Två av de övriga grottingångar som upptäcktes under lördagen visar sig leda in till en och samma grotta. Botten på en av grottgångarna är täckt av is och lutar svag nedåt i några jämna böjar. Grottan döps därför till Rodelbanan.

Måndag 12/8

Niklas och Tobbe tar sig an att rigga det extremt vertikala Sopnedkastet, en omistlig del av ett Vadve-besök. Ett av syftena med detta är att tidigt under veckan ta oss till den höga (>33 m) sal längst in i grottan för att se om det med bra belysning går att upptäcka någon högt belägen grottgång.

Tyvärr visar det sig svårt att se upp i hela schaktet, det krävs nog minst 10 meter aidklättring för att komma upp till en bättre position för se vad som kan finnas högre upp.

Kyrksalen längst in i Sopnedkastet
Kyrksalen längst in i Sopnedkastet

De övriga i gänget ägnar den fina dagen åt att ytreka på sluttningarna i dalen, vilket ger ytterligare ett par nya hål som resultat. Även Niklas och Tobbe gör en kortare ytrekognosceringstur, med resultatet att Niklas tappar bort sin kära balaclava-luva.

Andreas gör dock en litet längre tur och kommer senare på kvällen tillbaka och berättar att han hittat den mest spektakulära grottingång han sett i Skandinavien. Efter en inlevelsefull beskrivning av sitt nyfynd så avslöjar han till sist att han lurat oss allihop och i stället beskrivit Stordalsgrottan i Norge, känd sedan många år tillbaka.

Tisdag 13/8

En regnskur under natten bådar inte gott, men efter 10-15 minuter är det hela över och morgonen blir fin. Ingen sol visserligen, men vindstilla och fin sikt.

Åke och Jonas tar en tur ned i Sopnedkastet medan Elin undersöker den gång hon själv upptäckte på lördagen. Den visar sig vara en trång fossil meander som dessvärre blir för trång också för Elin efter c:a 15 meter.

Niklas, Andreas och Kalle karterar Genvägen vilket ökar längden på Vadveriehppi som nu blir c:a 150 meter längre.

Under klättringen i Sopnedkastet så dunkar Åke huvudet i en vass kant så det sjunger i skallen. Väl uppe ur hålet och av med balaclavaluvan avtagen visar det sig att blodvite uppstått. Åke har lyckats med konststycket att pierca sitt eget vänsteröra, det har gått hål rakt igenom brosket i ytterörat. Hålet är stort nog för att hänga en liten karbin, men i stället får Elin lappa ihop det hela.

Ihoplappning av punkterat öra
Ihoplappning av punkterat öra

Under eftermiddagen fortsätter undersökningarna av ett hål strax intill Kaminingången till grottan Golfbanan. Hålet har observerats tidigare år, men alla har förutsatt att det liksom övriga ingångar leder in i de övre delarna av grottan.

Detta visar sig dock vara fel. Efter några meter blir det rejält brant och det krävs rep för att komma vidare.

Onsdag 14/8

Morgonen bjuder på låga moln och vindstilla. Det gynnsamma vädret fortsätter alltså. Med tanke på att Vadve-området är det näst mest nederbördsrika området i Sverige (bara Sarek är värre) så har vi en väldig tur så här långt.

De tre vanliga figurerna är vakna vid 6-tiden (Åke, Jonas och Tobbe), övriga sover en bra stund till. Så småningom blir det dock mer liv i lägret och efter frukosten så beger sig gänget uppför backen igen.

Andreas och Niklas påbörjar riggning av det djupa schaktet intill Golfbanan, medan Åke, Jonas och Tobbe karterar Rodelbanan med Elin som pushreflex. Resultatet blir c:a 150 dokumenterade grottmetrar.

Andreas och Niklas kommer så småningom till botten av sitt djupa schakt och Niklas känner genast igen sig – de har kommit ner i Golfbanan strax innan bottensifonen. Något besvikna vänder de tillbaka och riggar av efter sig. Dagen avrundas för deras del med ett försök att komma ner i de sprickor som ligger knappt 100 meter sydost om Ginnungagapet. De är något på spåret…

Torsdag 15/8

Vädret på torsdagen blir detsamma som igår – mulet men i övrigt bra sikt och litet vind.

Sprickan som undersöktes av Niklas och Andreas igår kan vidgas efter en del bultande och bändande och visar sig ha en trång fortsättning ner i minst 70 meter. Fortsättning följer.

Kalles hål intill Halvbäcksgrottan bearbetas av Kalle, Jonas och Åke. Efter en inledande grävning på c:a 5 meter öppnar sig en en större gång följd av ett par salar intill varandra. Grottan får namnet Tvillingsalsgrottan och har potential för fortsättning efter gräv- och rensningsjobb. Någon som är intresserad?

Tobbe och Elin klättrar ner till botten av Sopnedkastet och riggar av det mesta på vägen upp. Kvar blir det översta Y-hänget med de två övre repstyrningarna där det krävs litet längre armar än vad familjen Djuvfeldt kan uppbåda.

Fredag 16/8

Dagen börjar litet trist med blåst och låga moln plus något enstaka regnstänk.

Andreas och Niklas fortsätter nedåt i sin trånga och leriga vertikala spricka som de hållit till i de senaste två dagarna.

Kalle, Åke och Jonas karterar Tvillingsalsgrottan. Det mesta hinns med innan batterierna i Disto-X:en tar slut.

Tobbe sliter med förkylning och halsont och tar en vilodag, det blir endast litet fotograferande i Tvillingsalsgrottan.

Väl uppe ur grottan har vädret slagit om och solen skiner värmande på sluttningen. Det blåser visserligen litet mer idag, men så länge det finns solsken så…

Så småningom dyker också Bröderna Djup (Andreas, Niklas) upp ur sin spricka. Det går knappt att se att de har olika färg på sina overaller. Det ger upp för den här gången men är övertygade om att det går att ta sig ännu längre ner. Avgrunden ska ju karteras någon gång också, så de har nog inte varit där för sista gången.

Niklas riggar av det översta i Sopnedkastet (det som Tobbe var för kort för att nå).

Lördag 17/8

Dagen blir för ovanlighetens skull dimmig och blåsig med en del regnstänk. Vi undrar om vi ska bli tvungna att bära ner all utrustning till botten av dalen för att vi ska kunna bli hämtade med helikopter?

Vadveriehppi riggas av efter att en del fasta rep längre in i grottan bytts ut. Vattenföringen i grottan har ökat rejält efter det fina vädret och det regn som fallit och vissa passager som var enkla att ta sig uppför för några dagar sedan är nu betydligt besvärligare.

All gemensam materiel transporteras ned från topplägret till baslägret där pinalerna sorteras så att respektive ägare får sina prylar med sig hem.

Toaletten vid topplägret
Toaletten vid topplägret

Nu återstår att äta upp resten av maten och packa det som går innan lägret rivs på söndag.

Söndag 18/8

Oron för helikopterns landningsmöjligheter är lika bortblåst som alla moln. Klarblå himmel och värmande sol över lägret torkar bort det mesta av den sista fukten och gör det enkelt att packa ihop tält och grottprylar.

Strax innan den avtalade tiden 11:00 blänker det till nere i dalen från helikopterns rotor. Piloten har litet stuntflygning för sig – följer på låg höjd Vadvejåkka och ställer upp rejält i kurvorna. Efter en brant sväng in över lägret och en runda över våra huvuden för att kolla vindförhållandena så landar helikoptern prick kl. 11:00.

Första gruppen lastar in sin egen och den gemensamma utrustningen och är efter mindre än 5 minuters langande av väskor i luften på väg till Abisko. En dryg halvtimme senare är sista gänget på väg till Abisko och den efterlängtade kombon öl+dusch i Abisko Mountain Lodge.

Den gemensamma övningen avslutas med rejäla portioner på restaurangen i byn. Det är inga problem att efter en grottvecka klämma i sig 2×150 gram hamburgare med tillbehör.

Nästa år då?

Då blir det Fjällmöte på samma ställe och det kommer att finnas massor att göra:

  • Flera grottor har möjliga fortsättningar som kräver grävning/rensning.
  • Golfbanan bör karteras om då en del material förkommit under åren sedan den första karteringen gjordes.
  • Den djupa sprickan bör karteras.
  • Hela området bör ytkarteras så att vi får en högre noggrannhet på lägesbestämning av de många grottingångarna.
  • Det återstår säkert fler grotthål att upptäcka.

Och så naturligtvis ta tillfället i akt att besöka storgrottan Vadveriehppi, som visserligen ligger inom norskt område men som ändå känns som en svensk grotta då utloppet med stor sannolikhet ligger i Sverige.

/tobbe

PS. En mer uttömmande artikel om de olika grottorna planeras till ett kommande nummer av tidningen Grottan. DS

Caving Technical Guide – en pinfärsk grottbok

Boken (ISBN 978290080) är en engelsk översättning av den franska utgåvan ”Manuel Technique de Spéléologie” som kom ut i början av året och utgiven av FFS, det franska spelologförbundet, vilket märks på flera sätt.

caving_technical_guide_pal

Boken inleds nämligen med ett avsnitt om FFS organisation i sig, samt några kortare avsnitt med förbundets rekommendationer kring säkerhet för nybörjare, skydd av grottor samt val av utrustning.

Därefter fortsätter boken med att i sex längre avsnitt beskriva

  • Utrustning och dess användning
  • Riggning
  • Räddningstekniker
  • Övervakning och handledning av ovana klättrare
  • Avancerade tekniker (aidklättring, mm)
  • Allvarliga och oväntade situationer (översvämningar, nedkylning, mm)

Boken är rik på illustrationer, mycket ofta med fotografier i färg, men där så krävs för extra tydlighet också med distinkta teckningar.

Innehållet täcker alltså det mesta man behöver veta för att gå vidare och börja öva i sällskap med mer erfarna speleologer.

Hur står sig då Caving Technical Guide (CTG) i jämförelse med klassikern Alpine Caving Techniques (ACT)?

Rent faktamässigt innehåller böckerna till större delen samma information, men där ACT är full av personliga reflektioner från de två författarna Marbach/Tourte, tycker jag CTG är anonym, kortfattad och ganska torr.

Det är nog de 65 sidor som fattas CTG jämfört med referensverket ACT som gör att den senare boken är betydligt roligare att läsa, framför allt för att den berättar varför och inte bara hur man ska bära sig åt i olika sitiuationer.

Alpine Caving Techniques är därför fortfarande etta enligt min mening men Caving Technical Guide bör också finnas i varje bokhylla hos dem som är intresserade av att ta sig fram i vertikala grottor.

Tobbe

Vilka är SSF?

Jag har ibland svårt att göra mig förstådd när jag försöker berätta vad jag håller på med och vilken krets av människor jag umgås med.

Att bara säga ”Jag är medlem i SSF” duger inte, se här vad några minuters googlande på den förkortningen hittade:

Svenska Skidförbundet
Svenska Seglarförbundet
Smålands Seglarförbund
Stockholms Seglarförbund
Svenska Scoutförbundet
Sveriges Schackförbund
Smålandskustens Seglarförening
Specialklubben för Skällande Fågelhundar
Sveriges Släktforskarförbund
Svenska Sportjournalistförbundet
Svenska Slagruteförbundet
Svenska Stråklärarförbundet
Svenska Skyttesportförbundet
Södermanlands Spelmansförbund
Sveriges Stadsarkitektförening
Svensk Sjuksköterskeförening
Svenska Solskyddsförbundet
Svenska Stöldskyddsföreningen
Svenska Smålandsstövareföreningen
Skånes Stamningsförening

Jag stannade efter att ha hittat 20 olika tolkningar. Inte undra på att folk undrar vad jag egentligen sysslar med 🙂

Tobbe